Mycket hinner hända på två veckor...
Nu sitter jag nämligen här på soffan med ett litet spädbarn bredvid mig. Åtta dagar gammal idag. Galet vad livet kan förändras snabbt. Så här kommer ett ganska långt inlägg som berättar om förlossningen.
För ca två veckor sen fick jag klåda. Först på hela kroppen, sen började det fokuseras kring handflator och fotsulor. Det gick åt mycket kylbalsam kan jag säga. Vaknade på mornarna och var helt rosafärgad. Till slut gick jag och tog ett gallsyreprov. De skulle höra av sig dagen efter om värdena var för höga. Onsdagen kom och ingen ringde, så jag antog att allt var lugnt. Barnmorskan hade ju dessutom sagt att om man har Hepatos brukar man vara bra mycket mer sönderkliad än jag var.
Torsdagen kom. Och så ringde det. Klockan var ca 14:30. Mina värden låg visst på 53 och man ska ha under 10. Barnmorskan meddelade att jag hade en tid hos läkaren på SÖS kl 16:15. Ca kl 17:30 fick vi frågan: "Vi har plats, kan du tänka dig att föda ikväll?". När man har så höga gallsyrevärden och har gått över vecka 37 så väljer de nämligen att sätta igång förlossningen. Bortsett från att jag och E blev helt överrumplade av frågan var min första tanke: "Neeej, jag ska ju på Fotomässan imorgon!!". Så min fråga till läkaren blev: "Är det möjligt att ta det imorgon eftermiddag?". Sagt och gjort.
Fredagen kom. Vi var tacksamma för att ha fått en kväll att smälta allt på, städa och förbereda vårt barns ankomst. Kl 9:30 tog vi bussen till Älvsjö. Jag sprang in på mässan och letade upp kamerabutikernas montrar, hittade bästa dealen på Nikon D700 med objektiv och slog till. Kan meddela att om man låter säljaren veta att man ska till att föda samma eftermiddag så blir säljaren ganska mjuk. Efter att jag pungat en mindre förmögenhet så kollade säljaren på mig:
- Nej, men är det sant, ska du föda idag?
- Jaja! Min man sitter här utanför och väntar med förlossningsväskan!
- Du är ju tokig...!
Klart jag måste ha en bra kamera med mig på BB. Hade ju väntat på denna dag, dvs fotomässans öppnande, i ett års tid! Sen ringde vi förlossningen. Kl 15 fick vi komma in. Kl 16 satte de igång mig med kateter. Kl 16:04 gick vattnet. Och sen gick det långsamt. 8 timmar tog det att vidgas 4 cm, så vid midnatt började förlossningsfasen. Var ju redan trött av värkarbete då och ville inget annat än att sova. Dittills hade jag dock klarat mig med andningsteknik, akupunktur och en varm dusch. De kommande två timmarna var dock de smärtsammaste i hela mitt liv. En smärta som inte går att beskriva, bara upplevas. Jag kände mig som hon i exorcisten. E sa dock att smärtan inte syntes så mycket på mig. Men inte ens den starkaste person hade kunnat bända lustgasen ur handen på mig. Och så kräktes jag och lyckades i smärtdimman reflektera över att man aldrig hör talas om att folk spyr under förlossningsarbetet. Men sköterskan konstaterade att det är rätt vanligt faktiskt.
Kl 02 fick jag epidural. Himmelriket! Var med om en rätt påverkad upplevelse när de satte in den, rätt hallucinogen upplevelse som jag inte kan riktigt beskriva. Allt var svart och det var som om jag var svävande i världsrymden, alldeles själv. Sen sov jag i en halvtimme som kändes som ett dygn och var därefter uppe och gick runt, fast beslutsam om att skaka ner honom lite. Men så tog det stopp. Jag slutade vidgas vid 6 cm, men hade ökande värkar ändå. Ovanligt som det är låg jag till slut med lustgas igen, trots extra doser av epidural. Fick stigande feber som inte gick att få ner. Lillens CTG-kurva låg för högt, förmodligen pga min feber.
Efter 4,5 timme var jag inte så kaxig. Feberfrossa och smärtdimma. Jag bad om kejsarsnitt. Läkaren tänkte i samma bana och det tog en timme för dem att ta ett beslut i frågan. Det var första gången jag grät, enbart av lättnad. Narkosläkaren pumpade mig med smärtstillande av olika slag, hon tog inga chanser vad det här laget. Jag hade spasmer i överkroppen av alla kemikalier jag hade i omlopp, men under brösten kände jag absolut nada. Jo, beröring kände jag, men inget mer än så. Det är en bra märklig känsla att inte kunna röra på benen! Operationsteamet var förövrigt underbara. Under snittningen låg E mot mitt bröst och jag tittade på genom reflektionen i operationslampan. Det var rätt skönt att ha den kontrollen iaf, på så sätt kunde jag åtminstone ha koll på när de plockade ut den lilla guldklimpen.
Och så skrek han. Ljuvligare skrik har jag aldrig hört. Jag fick honom till bröstet en kort stund. Jag skakade så mycket så det var svårt att hålla honom. E fick följa honom ut, klippa navelsträngen och allt det andra. Han fick de första timmarna med vår son. Och det unnar jag honom verkligen. Jag var ändå så uppspeedad och drogad. Och jag hade faktiskt rätt så trevligt med operationspersonalen medan de sydde ihop mig. Diskuterade fullformatskameror och ljusstarka objektiv... Sen vart det lite lonely på uppvaket dock. Låg och sippade på näringsdryck i väntan på att kunna röra på tårna och bli av med skakningarna i armarna. Sen kom de upp, båda mina prinsar. Ofattbart. Helt plötsligt hade 1+1 blivit 3.
Därefter spenderade vi tre dygn på BB med fantastisk personal som tog hand om oss alla tre. E bytte blöjor som om han aldrig gjort nåt annat, medan jag låg sängbunden. Han fick sköta om både mig och vår lilla M. Och han gjorde/gör det bra. Helt fantastiskt faktiskt. Nu är vi hemma med vår guldklimp. Och vi njuter av varje sekund. Till och med med bajs i blöjan.
För ca två veckor sen fick jag klåda. Först på hela kroppen, sen började det fokuseras kring handflator och fotsulor. Det gick åt mycket kylbalsam kan jag säga. Vaknade på mornarna och var helt rosafärgad. Till slut gick jag och tog ett gallsyreprov. De skulle höra av sig dagen efter om värdena var för höga. Onsdagen kom och ingen ringde, så jag antog att allt var lugnt. Barnmorskan hade ju dessutom sagt att om man har Hepatos brukar man vara bra mycket mer sönderkliad än jag var.
Torsdagen kom. Och så ringde det. Klockan var ca 14:30. Mina värden låg visst på 53 och man ska ha under 10. Barnmorskan meddelade att jag hade en tid hos läkaren på SÖS kl 16:15. Ca kl 17:30 fick vi frågan: "Vi har plats, kan du tänka dig att föda ikväll?". När man har så höga gallsyrevärden och har gått över vecka 37 så väljer de nämligen att sätta igång förlossningen. Bortsett från att jag och E blev helt överrumplade av frågan var min första tanke: "Neeej, jag ska ju på Fotomässan imorgon!!". Så min fråga till läkaren blev: "Är det möjligt att ta det imorgon eftermiddag?". Sagt och gjort.
Fredagen kom. Vi var tacksamma för att ha fått en kväll att smälta allt på, städa och förbereda vårt barns ankomst. Kl 9:30 tog vi bussen till Älvsjö. Jag sprang in på mässan och letade upp kamerabutikernas montrar, hittade bästa dealen på Nikon D700 med objektiv och slog till. Kan meddela att om man låter säljaren veta att man ska till att föda samma eftermiddag så blir säljaren ganska mjuk. Efter att jag pungat en mindre förmögenhet så kollade säljaren på mig:
- Nej, men är det sant, ska du föda idag?
- Jaja! Min man sitter här utanför och väntar med förlossningsväskan!
- Du är ju tokig...!
Klart jag måste ha en bra kamera med mig på BB. Hade ju väntat på denna dag, dvs fotomässans öppnande, i ett års tid! Sen ringde vi förlossningen. Kl 15 fick vi komma in. Kl 16 satte de igång mig med kateter. Kl 16:04 gick vattnet. Och sen gick det långsamt. 8 timmar tog det att vidgas 4 cm, så vid midnatt började förlossningsfasen. Var ju redan trött av värkarbete då och ville inget annat än att sova. Dittills hade jag dock klarat mig med andningsteknik, akupunktur och en varm dusch. De kommande två timmarna var dock de smärtsammaste i hela mitt liv. En smärta som inte går att beskriva, bara upplevas. Jag kände mig som hon i exorcisten. E sa dock att smärtan inte syntes så mycket på mig. Men inte ens den starkaste person hade kunnat bända lustgasen ur handen på mig. Och så kräktes jag och lyckades i smärtdimman reflektera över att man aldrig hör talas om att folk spyr under förlossningsarbetet. Men sköterskan konstaterade att det är rätt vanligt faktiskt.
Kl 02 fick jag epidural. Himmelriket! Var med om en rätt påverkad upplevelse när de satte in den, rätt hallucinogen upplevelse som jag inte kan riktigt beskriva. Allt var svart och det var som om jag var svävande i världsrymden, alldeles själv. Sen sov jag i en halvtimme som kändes som ett dygn och var därefter uppe och gick runt, fast beslutsam om att skaka ner honom lite. Men så tog det stopp. Jag slutade vidgas vid 6 cm, men hade ökande värkar ändå. Ovanligt som det är låg jag till slut med lustgas igen, trots extra doser av epidural. Fick stigande feber som inte gick att få ner. Lillens CTG-kurva låg för högt, förmodligen pga min feber.
Efter 4,5 timme var jag inte så kaxig. Feberfrossa och smärtdimma. Jag bad om kejsarsnitt. Läkaren tänkte i samma bana och det tog en timme för dem att ta ett beslut i frågan. Det var första gången jag grät, enbart av lättnad. Narkosläkaren pumpade mig med smärtstillande av olika slag, hon tog inga chanser vad det här laget. Jag hade spasmer i överkroppen av alla kemikalier jag hade i omlopp, men under brösten kände jag absolut nada. Jo, beröring kände jag, men inget mer än så. Det är en bra märklig känsla att inte kunna röra på benen! Operationsteamet var förövrigt underbara. Under snittningen låg E mot mitt bröst och jag tittade på genom reflektionen i operationslampan. Det var rätt skönt att ha den kontrollen iaf, på så sätt kunde jag åtminstone ha koll på när de plockade ut den lilla guldklimpen.
Och så skrek han. Ljuvligare skrik har jag aldrig hört. Jag fick honom till bröstet en kort stund. Jag skakade så mycket så det var svårt att hålla honom. E fick följa honom ut, klippa navelsträngen och allt det andra. Han fick de första timmarna med vår son. Och det unnar jag honom verkligen. Jag var ändå så uppspeedad och drogad. Och jag hade faktiskt rätt så trevligt med operationspersonalen medan de sydde ihop mig. Diskuterade fullformatskameror och ljusstarka objektiv... Sen vart det lite lonely på uppvaket dock. Låg och sippade på näringsdryck i väntan på att kunna röra på tårna och bli av med skakningarna i armarna. Sen kom de upp, båda mina prinsar. Ofattbart. Helt plötsligt hade 1+1 blivit 3.
Därefter spenderade vi tre dygn på BB med fantastisk personal som tog hand om oss alla tre. E bytte blöjor som om han aldrig gjort nåt annat, medan jag låg sängbunden. Han fick sköta om både mig och vår lilla M. Och han gjorde/gör det bra. Helt fantastiskt faktiskt. Nu är vi hemma med vår guldklimp. Och vi njuter av varje sekund. Till och med med bajs i blöjan.
Kommentarer
Postat av: mary
grattis! längtar tills det är dags för mig!
Trackback
