Märkligt värre, men ganska bra!
Mitt hår under armarna har slutat växa!! Kom för några dagar sen på att jag inte rakat mig under armarna på flera veckor. Kollade lite närmare i spegeln och kunde bara skönja några lite längre (nu pratar vi millimeter alltså) hårstrån. Visade E som bekräftade min upptäckt. Nu några dagar senare så är det fortfarande lika hårfritt. Det är ju helt fantastiskt! Men märkligt, mystiskt och skumt.
Nån som vet vad detta beror på? Förlossning? Amningshormoner?
Jag är en mycket nyfiken typ och vill gärna veta vad som händer med min kropp. Så sitter du på svaret, vänligen kommentera inlägget!
Nån som vet vad detta beror på? Förlossning? Amningshormoner?
Jag är en mycket nyfiken typ och vill gärna veta vad som händer med min kropp. Så sitter du på svaret, vänligen kommentera inlägget!
Ett första inlägg om ansvar
Att bli mamma är verkligen att kastas in i föräldraskapet. Och det på ett annat sätt än pappan. Helt plötsligt måste man ge upp sina vanliga rutiner och förehavanden och istället ansvara för ett annat litet liv på heltid. 24/7 för det mesta. Åtminstone i mitt fall.
Och förra veckan slog det mig att jag behöver en paus från ansvaret ibland. E är ju iväg på dagarna och pluggar eller musicerar och sånt, men jag har med mig vår lille kille var jag än går (för det mesta) och därmed ansvaret. När både jag och E är hemma delar vi på ansvaret såklart. Men vad jag vill visa är att jag sällan är helt ansvarsfri. Och det behöver man faktiskt få vara ibland, oavsett om det blir genom att man går hemifrån en stund eller stänger in sig i ett rum och pluggar in lurarna.
Idag tog jag äntligen en sån stund och gick iväg och tränade för första gången sen förlossningen. Och AH så härligt det var!! Jag smygstartade bara (är ju trots allt bara 7,5 veckor sen som jag snittades) och gick i 30 min på bandet, men det var så underbart att få småsvettas att jag kände för att dansa. I hissen upp till lägenheten blev jag faktiskt tvungen att shejka loss lite och upptäckte att hissen rör sig rätt obehagligt om man gör det...
En annan skön upptäckt som inte alls hör till detta var att jag nästan är nere i min ursprungsvikt! Måste bara få ihop de där magmusklerna så jag har nåt som håller inälvorna på plats :)
Och förra veckan slog det mig att jag behöver en paus från ansvaret ibland. E är ju iväg på dagarna och pluggar eller musicerar och sånt, men jag har med mig vår lille kille var jag än går (för det mesta) och därmed ansvaret. När både jag och E är hemma delar vi på ansvaret såklart. Men vad jag vill visa är att jag sällan är helt ansvarsfri. Och det behöver man faktiskt få vara ibland, oavsett om det blir genom att man går hemifrån en stund eller stänger in sig i ett rum och pluggar in lurarna.
Idag tog jag äntligen en sån stund och gick iväg och tränade för första gången sen förlossningen. Och AH så härligt det var!! Jag smygstartade bara (är ju trots allt bara 7,5 veckor sen som jag snittades) och gick i 30 min på bandet, men det var så underbart att få småsvettas att jag kände för att dansa. I hissen upp till lägenheten blev jag faktiskt tvungen att shejka loss lite och upptäckte att hissen rör sig rätt obehagligt om man gör det...
En annan skön upptäckt som inte alls hör till detta var att jag nästan är nere i min ursprungsvikt! Måste bara få ihop de där magmusklerna så jag har nåt som håller inälvorna på plats :)
Lösningen på mysmysteriet!
Jag har kommit på det!
För ett tag sen skrev jag ett inlägg om hur jag inte förstod hur man kan tycka att det är mysigt att vara gravid. Jag står fortfarande för det, med undantag för några få tillfällen som ultraljudet, första sparkarna och andra sådana utvecklingssteg. Men i övrigt var det faktiskt inte speciellt mysigt.
Men så för nån vecka sen, så där sex veckor efter att jag själv blev av med gravidmagen, så såg jag en höggravid tjej på stan. Och gissa vad jag gjorde? Jag log. Jag log inombords och tänkte att "åh vad mysigt..."!!!
Så nu har jag svaret på gåtan. Gravidmyset är en efterkonstruktion! Det är alltså inte mysigt att vara gravid förrän efter att man gått igenom de där nio månaderna plus en mer eller mindre smärtsam förlossning. Ni är välkomna att säga emot mig om jag har fel.
Om det skulle vara så att jag glömmer bort denna insikt och uppmanar nån gravid vän att njuta av den myspysiga graviditeten, ja var då vänlig och ge mig en käftsmäll.
:)
För ett tag sen skrev jag ett inlägg om hur jag inte förstod hur man kan tycka att det är mysigt att vara gravid. Jag står fortfarande för det, med undantag för några få tillfällen som ultraljudet, första sparkarna och andra sådana utvecklingssteg. Men i övrigt var det faktiskt inte speciellt mysigt.
Men så för nån vecka sen, så där sex veckor efter att jag själv blev av med gravidmagen, så såg jag en höggravid tjej på stan. Och gissa vad jag gjorde? Jag log. Jag log inombords och tänkte att "åh vad mysigt..."!!!
Så nu har jag svaret på gåtan. Gravidmyset är en efterkonstruktion! Det är alltså inte mysigt att vara gravid förrän efter att man gått igenom de där nio månaderna plus en mer eller mindre smärtsam förlossning. Ni är välkomna att säga emot mig om jag har fel.
Om det skulle vara så att jag glömmer bort denna insikt och uppmanar nån gravid vän att njuta av den myspysiga graviditeten, ja var då vänlig och ge mig en käftsmäll.
:)
Byta namn?
Litegravid kanske inte funkar så bra som namn på min blogg längre. Är ju ganska så inte gravid. Men å andra sidan så säger namnet och bloggens ursprungliga syfte nåt om mig och hur jag ser på livet och min nya roll som förälder. Så jag har bestämt mig för att ha kvar det tills vidare. Tills jag kommer på nåt bättre.
Litegravid goes litemamma.
Peace.
Litegravid goes litemamma.
Peace.
