Längtar efter tre timmars sömn
M sov rätt bra första 2,5 månaderna, sen hände nåt. De senaste (dryga) två veckorna har han käkat ungefär varannan timme, dag som natt. Detta innebär alltså att jag inte får sova längre än två timmar åt gången. Tyckte det var helt ok fram till i torsdags. Då slog det och den där otrevliga lätta irritationen pga sömnbrist infann sig. Och vad gör man? Sova ikapp på dagtid funkar inte riktigt, kroppen längtar efter kvalitativ sömn i minst tre timmar i sträck. Pumpa ut i flaska så E får ta en matning? Kanske, men då måste jag nog sova i ett annat rum så jag inte vaknar av skriken. Och undrar om jag inte kommer vakna ändå eftersom brösten är tidsinställda på M's matschema nu, de är som tickande bomber...
Ptjaa säger jag med en uppgiven suck.
Vad är väl en bal på slottet...
Ptjaa säger jag med en uppgiven suck.
Vad är väl en bal på slottet...
Att nån kan lukta så gott!
Det är verkligen sanslöst vad gott mitt barn luktar! Det är helt magiskt. Hans hud, hans hår, hans andedräkt. Allt luktar himmelskt! Hur går det till? Förstår att det finns nån biologisk förklaring och att alla föräldrar har en dragning till sitt barns doft. Men jag kan ändå inte fatta.
Jag kan på riktigt få abstinens efter hans doft. Och sitta och sniffa på honom i timmar.
Galet men sant!
Jag kan på riktigt få abstinens efter hans doft. Och sitta och sniffa på honom i timmar.
Galet men sant!
Graviditetens fysiska inverkan
När jag fick reda på att jag var gravid, för ca 11 månader sen, var det många tankar som for genom huvudet. En sån var väldigt ytlig, men förmodligen inte så ovanlig. "Hur kommer min kropp att förändras?" Tycker oftast att en graviditet kännetecknas med kroppsligt förfall, mer eller mindre. Det är den bild jag hade och misstänker starkt att den var påverkad av de bilder som förmedlas av media. Jag såg hängpattar, breda höfter och en slapp mage framför mig. Det blev nästan till en liten sorgeprocess, jag sa adjö till min gamla kropp med en del oro inför min framtida kropp.
Men nu har jag glada nyheter. Mediabilden stämmer inte! Shit, jag har ju fått snyggare kropp :) Haha, trodde väl aldrig att jag skulle säga nån sånt. Men faktum är att brösten hänger inte så mycket som jag befarade, magen är platt trots viss avsaknad av magmuskler (måste komma igång med plankan) och lite bredare höfter behövde jag faktiskt! Nu kommer jag i alla mina gamla kläder och de sitter till och med bättre än tidigare! Grymt nöjd.
Hur kroppen förändras är ju individuellt som allt annat som har med graviditeter att göra. Så varför befara det värsta?! Och det där kejsarsnittsärret, det är det vackraste ärret man kan ha. Min guldklimp kom ju ut därigenom.
Men nu har jag glada nyheter. Mediabilden stämmer inte! Shit, jag har ju fått snyggare kropp :) Haha, trodde väl aldrig att jag skulle säga nån sånt. Men faktum är att brösten hänger inte så mycket som jag befarade, magen är platt trots viss avsaknad av magmuskler (måste komma igång med plankan) och lite bredare höfter behövde jag faktiskt! Nu kommer jag i alla mina gamla kläder och de sitter till och med bättre än tidigare! Grymt nöjd.
Hur kroppen förändras är ju individuellt som allt annat som har med graviditeter att göra. Så varför befara det värsta?! Och det där kejsarsnittsärret, det är det vackraste ärret man kan ha. Min guldklimp kom ju ut därigenom.
Från trött och bitter till glad och pepp!
Nu känner jag mig för första gången som en småbarnsförälder. M har senaste veckan velat amma ungefär varannan timme nattetid. Han har dessutom börjat vakna vid sjusnåret för att tvinga upp både mig och E. Så jag är trött. Att jag dessutom fått ytterligare en förkylning gör inte saken bättre. Så tröttheten och sjukligheten gjorde att jag vaknade upp lätt bitter i morse.
Men då är det tur att man har idérika och entreprenöriella kompisar som får en på bättre tankar. F kom på en grym idé förra veckan som vi diskuterade för första gången idag. Och oj så pepp jag blev! Inte bara på idén, utan också på att jobba ihop. Nu ska bara energin infinna sig så jag får med huvet på tåget, bokstavligt talat hehe :)
Det bästa med att vara mammaledig entreprenör är att man helt plötsligt har tid att utveckla de där roliga idéerna/projekten som man annars inte har tid för. Wohooo!
Men då är det tur att man har idérika och entreprenöriella kompisar som får en på bättre tankar. F kom på en grym idé förra veckan som vi diskuterade för första gången idag. Och oj så pepp jag blev! Inte bara på idén, utan också på att jobba ihop. Nu ska bara energin infinna sig så jag får med huvet på tåget, bokstavligt talat hehe :)
Det bästa med att vara mammaledig entreprenör är att man helt plötsligt har tid att utveckla de där roliga idéerna/projekten som man annars inte har tid för. Wohooo!
Från matfabrik till mamma
Första tiden som mamma är inte så gyllene som många får det att låta som.
Så. Nu är det sagt.
I tidningar och böcker framställs det som en så rosaskimrande tid, där mamma och barn får ett fantastiskt starkt band från det första ögonkastet. Ofta framställs det som om pappan kan ha lite svårare att knyta an till barnet, vilket inte alls anses vara märkvärdigt. Så gissa om man blir förvånad när det känns på ett helt annat sätt. Men ju fler mammor jag pratar med, desto mer falerar denna rosaskimrande, uppdiktade värld.
Så här två och en halv månad efter att M föddes känns det fortfarande sjukt overkligt. Om jag går hemifrån en stund utan honom så kan jag få känslan av att det är precis som innan han kom. Jag och min man (E) känner dessutom att vi har ungefär lika god anknytning till M båda två. I början kändes det faktiskt nästan som om E hade bättre anknytning... Kanske beror det på att han tog hand om honom de första timmarna efter kejsarsnittet? Eller så är det en individuell fråga, jag kanske helt enkelt hade lite svårare att greppa situationen.
Men missförstå mig rätt. Jag har älskat M sen han låg i magen, på det sätt man kan älska ett barn man ännu inte känner. Jag har bara inte riktigt förstått. Det har inte sjunkit in. Han är min, en kopia av mig och E. Men jag märker att ju mer M börjar kommunicera, desto mer verkligt blir det. Jag börjar känna mig mindre som en matfabrik och mer som en mamma, hans mamma. Matfabriksstadiet är rätt tradigt så jag välkomnar mitt kommunikativa barn med öppna armar.
Det krävs ju faktiskt två parter i en relation. Så jag önskar att folk kunde vara lite mer ärliga - det tar tid att lära känna sitt barn, det tar tid att få den där känslomässiga anknytningen vare sig man är mamma eller pappa, det tar tid att vänja sig vid förändringen.
Eller finns det nån som bestämt och helt ärligt hävdar motsatsen?
Nu ska jag se om jag kan få honom att le!
Märkligt värre, men ganska bra!
Mitt hår under armarna har slutat växa!! Kom för några dagar sen på att jag inte rakat mig under armarna på flera veckor. Kollade lite närmare i spegeln och kunde bara skönja några lite längre (nu pratar vi millimeter alltså) hårstrån. Visade E som bekräftade min upptäckt. Nu några dagar senare så är det fortfarande lika hårfritt. Det är ju helt fantastiskt! Men märkligt, mystiskt och skumt.
Nån som vet vad detta beror på? Förlossning? Amningshormoner?
Jag är en mycket nyfiken typ och vill gärna veta vad som händer med min kropp. Så sitter du på svaret, vänligen kommentera inlägget!
Nån som vet vad detta beror på? Förlossning? Amningshormoner?
Jag är en mycket nyfiken typ och vill gärna veta vad som händer med min kropp. Så sitter du på svaret, vänligen kommentera inlägget!
Ett första inlägg om ansvar
Att bli mamma är verkligen att kastas in i föräldraskapet. Och det på ett annat sätt än pappan. Helt plötsligt måste man ge upp sina vanliga rutiner och förehavanden och istället ansvara för ett annat litet liv på heltid. 24/7 för det mesta. Åtminstone i mitt fall.
Och förra veckan slog det mig att jag behöver en paus från ansvaret ibland. E är ju iväg på dagarna och pluggar eller musicerar och sånt, men jag har med mig vår lille kille var jag än går (för det mesta) och därmed ansvaret. När både jag och E är hemma delar vi på ansvaret såklart. Men vad jag vill visa är att jag sällan är helt ansvarsfri. Och det behöver man faktiskt få vara ibland, oavsett om det blir genom att man går hemifrån en stund eller stänger in sig i ett rum och pluggar in lurarna.
Idag tog jag äntligen en sån stund och gick iväg och tränade för första gången sen förlossningen. Och AH så härligt det var!! Jag smygstartade bara (är ju trots allt bara 7,5 veckor sen som jag snittades) och gick i 30 min på bandet, men det var så underbart att få småsvettas att jag kände för att dansa. I hissen upp till lägenheten blev jag faktiskt tvungen att shejka loss lite och upptäckte att hissen rör sig rätt obehagligt om man gör det...
En annan skön upptäckt som inte alls hör till detta var att jag nästan är nere i min ursprungsvikt! Måste bara få ihop de där magmusklerna så jag har nåt som håller inälvorna på plats :)
Och förra veckan slog det mig att jag behöver en paus från ansvaret ibland. E är ju iväg på dagarna och pluggar eller musicerar och sånt, men jag har med mig vår lille kille var jag än går (för det mesta) och därmed ansvaret. När både jag och E är hemma delar vi på ansvaret såklart. Men vad jag vill visa är att jag sällan är helt ansvarsfri. Och det behöver man faktiskt få vara ibland, oavsett om det blir genom att man går hemifrån en stund eller stänger in sig i ett rum och pluggar in lurarna.
Idag tog jag äntligen en sån stund och gick iväg och tränade för första gången sen förlossningen. Och AH så härligt det var!! Jag smygstartade bara (är ju trots allt bara 7,5 veckor sen som jag snittades) och gick i 30 min på bandet, men det var så underbart att få småsvettas att jag kände för att dansa. I hissen upp till lägenheten blev jag faktiskt tvungen att shejka loss lite och upptäckte att hissen rör sig rätt obehagligt om man gör det...
En annan skön upptäckt som inte alls hör till detta var att jag nästan är nere i min ursprungsvikt! Måste bara få ihop de där magmusklerna så jag har nåt som håller inälvorna på plats :)
Lösningen på mysmysteriet!
Jag har kommit på det!
För ett tag sen skrev jag ett inlägg om hur jag inte förstod hur man kan tycka att det är mysigt att vara gravid. Jag står fortfarande för det, med undantag för några få tillfällen som ultraljudet, första sparkarna och andra sådana utvecklingssteg. Men i övrigt var det faktiskt inte speciellt mysigt.
Men så för nån vecka sen, så där sex veckor efter att jag själv blev av med gravidmagen, så såg jag en höggravid tjej på stan. Och gissa vad jag gjorde? Jag log. Jag log inombords och tänkte att "åh vad mysigt..."!!!
Så nu har jag svaret på gåtan. Gravidmyset är en efterkonstruktion! Det är alltså inte mysigt att vara gravid förrän efter att man gått igenom de där nio månaderna plus en mer eller mindre smärtsam förlossning. Ni är välkomna att säga emot mig om jag har fel.
Om det skulle vara så att jag glömmer bort denna insikt och uppmanar nån gravid vän att njuta av den myspysiga graviditeten, ja var då vänlig och ge mig en käftsmäll.
:)
För ett tag sen skrev jag ett inlägg om hur jag inte förstod hur man kan tycka att det är mysigt att vara gravid. Jag står fortfarande för det, med undantag för några få tillfällen som ultraljudet, första sparkarna och andra sådana utvecklingssteg. Men i övrigt var det faktiskt inte speciellt mysigt.
Men så för nån vecka sen, så där sex veckor efter att jag själv blev av med gravidmagen, så såg jag en höggravid tjej på stan. Och gissa vad jag gjorde? Jag log. Jag log inombords och tänkte att "åh vad mysigt..."!!!
Så nu har jag svaret på gåtan. Gravidmyset är en efterkonstruktion! Det är alltså inte mysigt att vara gravid förrän efter att man gått igenom de där nio månaderna plus en mer eller mindre smärtsam förlossning. Ni är välkomna att säga emot mig om jag har fel.
Om det skulle vara så att jag glömmer bort denna insikt och uppmanar nån gravid vän att njuta av den myspysiga graviditeten, ja var då vänlig och ge mig en käftsmäll.
:)
Byta namn?
Litegravid kanske inte funkar så bra som namn på min blogg längre. Är ju ganska så inte gravid. Men å andra sidan så säger namnet och bloggens ursprungliga syfte nåt om mig och hur jag ser på livet och min nya roll som förälder. Så jag har bestämt mig för att ha kvar det tills vidare. Tills jag kommer på nåt bättre.
Litegravid goes litemamma.
Peace.
Litegravid goes litemamma.
Peace.
Mycket hinner hända på två veckor...
Nu sitter jag nämligen här på soffan med ett litet spädbarn bredvid mig. Åtta dagar gammal idag. Galet vad livet kan förändras snabbt. Så här kommer ett ganska långt inlägg som berättar om förlossningen.
För ca två veckor sen fick jag klåda. Först på hela kroppen, sen började det fokuseras kring handflator och fotsulor. Det gick åt mycket kylbalsam kan jag säga. Vaknade på mornarna och var helt rosafärgad. Till slut gick jag och tog ett gallsyreprov. De skulle höra av sig dagen efter om värdena var för höga. Onsdagen kom och ingen ringde, så jag antog att allt var lugnt. Barnmorskan hade ju dessutom sagt att om man har Hepatos brukar man vara bra mycket mer sönderkliad än jag var.
Torsdagen kom. Och så ringde det. Klockan var ca 14:30. Mina värden låg visst på 53 och man ska ha under 10. Barnmorskan meddelade att jag hade en tid hos läkaren på SÖS kl 16:15. Ca kl 17:30 fick vi frågan: "Vi har plats, kan du tänka dig att föda ikväll?". När man har så höga gallsyrevärden och har gått över vecka 37 så väljer de nämligen att sätta igång förlossningen. Bortsett från att jag och E blev helt överrumplade av frågan var min första tanke: "Neeej, jag ska ju på Fotomässan imorgon!!". Så min fråga till läkaren blev: "Är det möjligt att ta det imorgon eftermiddag?". Sagt och gjort.
Fredagen kom. Vi var tacksamma för att ha fått en kväll att smälta allt på, städa och förbereda vårt barns ankomst. Kl 9:30 tog vi bussen till Älvsjö. Jag sprang in på mässan och letade upp kamerabutikernas montrar, hittade bästa dealen på Nikon D700 med objektiv och slog till. Kan meddela att om man låter säljaren veta att man ska till att föda samma eftermiddag så blir säljaren ganska mjuk. Efter att jag pungat en mindre förmögenhet så kollade säljaren på mig:
- Nej, men är det sant, ska du föda idag?
- Jaja! Min man sitter här utanför och väntar med förlossningsväskan!
- Du är ju tokig...!
Klart jag måste ha en bra kamera med mig på BB. Hade ju väntat på denna dag, dvs fotomässans öppnande, i ett års tid! Sen ringde vi förlossningen. Kl 15 fick vi komma in. Kl 16 satte de igång mig med kateter. Kl 16:04 gick vattnet. Och sen gick det långsamt. 8 timmar tog det att vidgas 4 cm, så vid midnatt började förlossningsfasen. Var ju redan trött av värkarbete då och ville inget annat än att sova. Dittills hade jag dock klarat mig med andningsteknik, akupunktur och en varm dusch. De kommande två timmarna var dock de smärtsammaste i hela mitt liv. En smärta som inte går att beskriva, bara upplevas. Jag kände mig som hon i exorcisten. E sa dock att smärtan inte syntes så mycket på mig. Men inte ens den starkaste person hade kunnat bända lustgasen ur handen på mig. Och så kräktes jag och lyckades i smärtdimman reflektera över att man aldrig hör talas om att folk spyr under förlossningsarbetet. Men sköterskan konstaterade att det är rätt vanligt faktiskt.
Kl 02 fick jag epidural. Himmelriket! Var med om en rätt påverkad upplevelse när de satte in den, rätt hallucinogen upplevelse som jag inte kan riktigt beskriva. Allt var svart och det var som om jag var svävande i världsrymden, alldeles själv. Sen sov jag i en halvtimme som kändes som ett dygn och var därefter uppe och gick runt, fast beslutsam om att skaka ner honom lite. Men så tog det stopp. Jag slutade vidgas vid 6 cm, men hade ökande värkar ändå. Ovanligt som det är låg jag till slut med lustgas igen, trots extra doser av epidural. Fick stigande feber som inte gick att få ner. Lillens CTG-kurva låg för högt, förmodligen pga min feber.
Efter 4,5 timme var jag inte så kaxig. Feberfrossa och smärtdimma. Jag bad om kejsarsnitt. Läkaren tänkte i samma bana och det tog en timme för dem att ta ett beslut i frågan. Det var första gången jag grät, enbart av lättnad. Narkosläkaren pumpade mig med smärtstillande av olika slag, hon tog inga chanser vad det här laget. Jag hade spasmer i överkroppen av alla kemikalier jag hade i omlopp, men under brösten kände jag absolut nada. Jo, beröring kände jag, men inget mer än så. Det är en bra märklig känsla att inte kunna röra på benen! Operationsteamet var förövrigt underbara. Under snittningen låg E mot mitt bröst och jag tittade på genom reflektionen i operationslampan. Det var rätt skönt att ha den kontrollen iaf, på så sätt kunde jag åtminstone ha koll på när de plockade ut den lilla guldklimpen.
Och så skrek han. Ljuvligare skrik har jag aldrig hört. Jag fick honom till bröstet en kort stund. Jag skakade så mycket så det var svårt att hålla honom. E fick följa honom ut, klippa navelsträngen och allt det andra. Han fick de första timmarna med vår son. Och det unnar jag honom verkligen. Jag var ändå så uppspeedad och drogad. Och jag hade faktiskt rätt så trevligt med operationspersonalen medan de sydde ihop mig. Diskuterade fullformatskameror och ljusstarka objektiv... Sen vart det lite lonely på uppvaket dock. Låg och sippade på näringsdryck i väntan på att kunna röra på tårna och bli av med skakningarna i armarna. Sen kom de upp, båda mina prinsar. Ofattbart. Helt plötsligt hade 1+1 blivit 3.
Därefter spenderade vi tre dygn på BB med fantastisk personal som tog hand om oss alla tre. E bytte blöjor som om han aldrig gjort nåt annat, medan jag låg sängbunden. Han fick sköta om både mig och vår lilla M. Och han gjorde/gör det bra. Helt fantastiskt faktiskt. Nu är vi hemma med vår guldklimp. Och vi njuter av varje sekund. Till och med med bajs i blöjan.
För ca två veckor sen fick jag klåda. Först på hela kroppen, sen började det fokuseras kring handflator och fotsulor. Det gick åt mycket kylbalsam kan jag säga. Vaknade på mornarna och var helt rosafärgad. Till slut gick jag och tog ett gallsyreprov. De skulle höra av sig dagen efter om värdena var för höga. Onsdagen kom och ingen ringde, så jag antog att allt var lugnt. Barnmorskan hade ju dessutom sagt att om man har Hepatos brukar man vara bra mycket mer sönderkliad än jag var.
Torsdagen kom. Och så ringde det. Klockan var ca 14:30. Mina värden låg visst på 53 och man ska ha under 10. Barnmorskan meddelade att jag hade en tid hos läkaren på SÖS kl 16:15. Ca kl 17:30 fick vi frågan: "Vi har plats, kan du tänka dig att föda ikväll?". När man har så höga gallsyrevärden och har gått över vecka 37 så väljer de nämligen att sätta igång förlossningen. Bortsett från att jag och E blev helt överrumplade av frågan var min första tanke: "Neeej, jag ska ju på Fotomässan imorgon!!". Så min fråga till läkaren blev: "Är det möjligt att ta det imorgon eftermiddag?". Sagt och gjort.
Fredagen kom. Vi var tacksamma för att ha fått en kväll att smälta allt på, städa och förbereda vårt barns ankomst. Kl 9:30 tog vi bussen till Älvsjö. Jag sprang in på mässan och letade upp kamerabutikernas montrar, hittade bästa dealen på Nikon D700 med objektiv och slog till. Kan meddela att om man låter säljaren veta att man ska till att föda samma eftermiddag så blir säljaren ganska mjuk. Efter att jag pungat en mindre förmögenhet så kollade säljaren på mig:
- Nej, men är det sant, ska du föda idag?
- Jaja! Min man sitter här utanför och väntar med förlossningsväskan!
- Du är ju tokig...!
Klart jag måste ha en bra kamera med mig på BB. Hade ju väntat på denna dag, dvs fotomässans öppnande, i ett års tid! Sen ringde vi förlossningen. Kl 15 fick vi komma in. Kl 16 satte de igång mig med kateter. Kl 16:04 gick vattnet. Och sen gick det långsamt. 8 timmar tog det att vidgas 4 cm, så vid midnatt började förlossningsfasen. Var ju redan trött av värkarbete då och ville inget annat än att sova. Dittills hade jag dock klarat mig med andningsteknik, akupunktur och en varm dusch. De kommande två timmarna var dock de smärtsammaste i hela mitt liv. En smärta som inte går att beskriva, bara upplevas. Jag kände mig som hon i exorcisten. E sa dock att smärtan inte syntes så mycket på mig. Men inte ens den starkaste person hade kunnat bända lustgasen ur handen på mig. Och så kräktes jag och lyckades i smärtdimman reflektera över att man aldrig hör talas om att folk spyr under förlossningsarbetet. Men sköterskan konstaterade att det är rätt vanligt faktiskt.
Kl 02 fick jag epidural. Himmelriket! Var med om en rätt påverkad upplevelse när de satte in den, rätt hallucinogen upplevelse som jag inte kan riktigt beskriva. Allt var svart och det var som om jag var svävande i världsrymden, alldeles själv. Sen sov jag i en halvtimme som kändes som ett dygn och var därefter uppe och gick runt, fast beslutsam om att skaka ner honom lite. Men så tog det stopp. Jag slutade vidgas vid 6 cm, men hade ökande värkar ändå. Ovanligt som det är låg jag till slut med lustgas igen, trots extra doser av epidural. Fick stigande feber som inte gick att få ner. Lillens CTG-kurva låg för högt, förmodligen pga min feber.
Efter 4,5 timme var jag inte så kaxig. Feberfrossa och smärtdimma. Jag bad om kejsarsnitt. Läkaren tänkte i samma bana och det tog en timme för dem att ta ett beslut i frågan. Det var första gången jag grät, enbart av lättnad. Narkosläkaren pumpade mig med smärtstillande av olika slag, hon tog inga chanser vad det här laget. Jag hade spasmer i överkroppen av alla kemikalier jag hade i omlopp, men under brösten kände jag absolut nada. Jo, beröring kände jag, men inget mer än så. Det är en bra märklig känsla att inte kunna röra på benen! Operationsteamet var förövrigt underbara. Under snittningen låg E mot mitt bröst och jag tittade på genom reflektionen i operationslampan. Det var rätt skönt att ha den kontrollen iaf, på så sätt kunde jag åtminstone ha koll på när de plockade ut den lilla guldklimpen.
Och så skrek han. Ljuvligare skrik har jag aldrig hört. Jag fick honom till bröstet en kort stund. Jag skakade så mycket så det var svårt att hålla honom. E fick följa honom ut, klippa navelsträngen och allt det andra. Han fick de första timmarna med vår son. Och det unnar jag honom verkligen. Jag var ändå så uppspeedad och drogad. Och jag hade faktiskt rätt så trevligt med operationspersonalen medan de sydde ihop mig. Diskuterade fullformatskameror och ljusstarka objektiv... Sen vart det lite lonely på uppvaket dock. Låg och sippade på näringsdryck i väntan på att kunna röra på tårna och bli av med skakningarna i armarna. Sen kom de upp, båda mina prinsar. Ofattbart. Helt plötsligt hade 1+1 blivit 3.
Därefter spenderade vi tre dygn på BB med fantastisk personal som tog hand om oss alla tre. E bytte blöjor som om han aldrig gjort nåt annat, medan jag låg sängbunden. Han fick sköta om både mig och vår lilla M. Och han gjorde/gör det bra. Helt fantastiskt faktiskt. Nu är vi hemma med vår guldklimp. Och vi njuter av varje sekund. Till och med med bajs i blöjan.
Heder åt Kulturhuset
Äntligen nån som fattat vitsen med att ha gratis toaletter! Och fina också :)
Räddningen för en höggravid kvinna som vill strosa på stan i Stockholm är numera alltså Kulturhuset, ingång Plattan.
Go Kulturhuset!
Räddningen för en höggravid kvinna som vill strosa på stan i Stockholm är numera alltså Kulturhuset, ingång Plattan.
Go Kulturhuset!
Njutning eller ej
Fick för ett tag sen ett kärleksfullt menat råd från en vän: "Se nu till att njuta av graviditeten också!". Detta råd har verkligen gjort mig förbryllad och jag har vridit och vänt på det i all oändlighet och nu känner jag att sista steget är att skriva om det. Njuta av graviditeten, kan man det?
Första trimestern: Inte så mysig. Gick mest runt och kände obehag, men i och för sig glädje över att vara gravid. Men var det mysigt? Njöt jag? Nja, jag njöt nog ungefär lika mycket som efter en redig paltmiddag, dvs. glad över en god måltid, men uppblåst utan dess like och med mat upp i halsen.
Andra trimestern: Mådde bättre, förutom några muskulära bekymmer. Magen började se mer gravid ut och det var rätt skönt att gå från "lite tjock" till "lite gravid". Ultraljudet var häftigt, det var ju faktiskt nåt därinne! Och ja, jag kan väl gå så långt och erkänna att just där på SÖS så njöt vi nog lite, till och med när vi gick därifrån med bilder på lillens snopp. Men i övrigt?
"NJUTA: njutande; ofta konkretare: känsla av lust l. välbehag" (SAOB)
Kände jag välbehag under andra trimestern? Njae, det var en ganska lång period och inte så mycket hände. Förvisso rätt häftigt när knodden började sparka och blev mer påtaglig, men nej, jag kan nog inte säga att jag njöt. Det var ju fortfarande nån som sparkade på mig inifrån!
Tredje trimestern: Det gör mer och mer ont. Han sparkar hårdare och hårdare och gärna på organ. Livmodern har växt med 300% och trycker just nu på urinblåsan så det känns som om jag har urinvägsinfektion heeela tiden. Jag kan inte vända mig i sängen hur som helst och att ta sig upp är en väldigt omständig process. Njuter jag. Nej. Nu är jag snart rätt less uppriktigt sagt.
Men avsaknaden av njutning kanske beror på vem jag är. Kanske är jag lite för pragmatisk helt enkelt? Ser graviditeten mer som ett medel mot njutning, dvs resultatet i form av en bebis, istället för att vara ett mål i sig. Att vara gravid är inget tillstånd jag skulle vilja vara i jämt. Det är inte bekvämt. Sorry to say. Och detta trots att jag haft en väldigt lindrig graviditet.
Men alla är vi olika och det är ju fantastiskt för dem som finner den där njutningen i att vara gravid. Det är bara att konstatera - jag är inget surrogatmammamaterial.
I denna kropp bakas endast mina egna bullar, för att avnjutas när de kommer ut!
Första trimestern: Inte så mysig. Gick mest runt och kände obehag, men i och för sig glädje över att vara gravid. Men var det mysigt? Njöt jag? Nja, jag njöt nog ungefär lika mycket som efter en redig paltmiddag, dvs. glad över en god måltid, men uppblåst utan dess like och med mat upp i halsen.
Andra trimestern: Mådde bättre, förutom några muskulära bekymmer. Magen började se mer gravid ut och det var rätt skönt att gå från "lite tjock" till "lite gravid". Ultraljudet var häftigt, det var ju faktiskt nåt därinne! Och ja, jag kan väl gå så långt och erkänna att just där på SÖS så njöt vi nog lite, till och med när vi gick därifrån med bilder på lillens snopp. Men i övrigt?
"NJUTA: njutande; ofta konkretare: känsla av lust l. välbehag" (SAOB)
Kände jag välbehag under andra trimestern? Njae, det var en ganska lång period och inte så mycket hände. Förvisso rätt häftigt när knodden började sparka och blev mer påtaglig, men nej, jag kan nog inte säga att jag njöt. Det var ju fortfarande nån som sparkade på mig inifrån!
Tredje trimestern: Det gör mer och mer ont. Han sparkar hårdare och hårdare och gärna på organ. Livmodern har växt med 300% och trycker just nu på urinblåsan så det känns som om jag har urinvägsinfektion heeela tiden. Jag kan inte vända mig i sängen hur som helst och att ta sig upp är en väldigt omständig process. Njuter jag. Nej. Nu är jag snart rätt less uppriktigt sagt.
Men avsaknaden av njutning kanske beror på vem jag är. Kanske är jag lite för pragmatisk helt enkelt? Ser graviditeten mer som ett medel mot njutning, dvs resultatet i form av en bebis, istället för att vara ett mål i sig. Att vara gravid är inget tillstånd jag skulle vilja vara i jämt. Det är inte bekvämt. Sorry to say. Och detta trots att jag haft en väldigt lindrig graviditet.
Men alla är vi olika och det är ju fantastiskt för dem som finner den där njutningen i att vara gravid. Det är bara att konstatera - jag är inget surrogatmammamaterial.
I denna kropp bakas endast mina egna bullar, för att avnjutas när de kommer ut!
Hormoner som bokstavligt sprutar och ett litet ekonomitips
Jorå, nog har hormonnivån allt ökat sista tiden. Inte så att det påverkar humöret så mycket (förutom en vecka för ett tag sen då jag var ytterst lättirriterad på E), men det märks desto mer fysiskt. Min geografiska tunga är väldigt geografisk och brösten läcker.
Just det, kanske inte har förklarat det här med geografisk tunga. Jag nämnde ju för ett tag sen att jag fått konstiga utslag på tungan. Efter ett mindre tillfredställande läkarbesök så ställde jag och syster diagnosen geografisk tunga, vilket är en hormonell åkomma som ofta uppkommer vid graviditeter. Läkaren på MVC höll med och menade att det dessutom ofta blir värre när man ammar. Så nu vet ni!
Så jag har nu alltså en hormonmätare i munnen. Fast jag vet inte riktigt vad jag ska med den till...
Nu över till ekonomitipset. BH-inlägg (eller vad det nu heter) är löjligt dyra! Typ 50spänn för ett paket som räcker i 25 dagar. Okej, nu när jag skriver ut det så här svart på vitt så ser jag också att det kanske inte är såå dyrt, men om man vill komma billigare undan är detta tricket: Köp ett paket Euroshopper trosskydd och klipp itu och vips har du 100 inlägg för 9.90kr! Man får inte vara dum... ;)
Just det, kanske inte har förklarat det här med geografisk tunga. Jag nämnde ju för ett tag sen att jag fått konstiga utslag på tungan. Efter ett mindre tillfredställande läkarbesök så ställde jag och syster diagnosen geografisk tunga, vilket är en hormonell åkomma som ofta uppkommer vid graviditeter. Läkaren på MVC höll med och menade att det dessutom ofta blir värre när man ammar. Så nu vet ni!
Så jag har nu alltså en hormonmätare i munnen. Fast jag vet inte riktigt vad jag ska med den till...
Nu över till ekonomitipset. BH-inlägg (eller vad det nu heter) är löjligt dyra! Typ 50spänn för ett paket som räcker i 25 dagar. Okej, nu när jag skriver ut det så här svart på vitt så ser jag också att det kanske inte är såå dyrt, men om man vill komma billigare undan är detta tricket: Köp ett paket Euroshopper trosskydd och klipp itu och vips har du 100 inlägg för 9.90kr! Man får inte vara dum... ;)
Födelsedagstankar
28 år, gift, masterexamen, egenföretagare och snart förstagångsmamma.
Shit.
Vad gammal jag känner mig. Vuxenpoäng som heter duga. Eller? Kanske skulle vända på det och se det som att shit vad grymt, vad mycket jag har åstadkommit på 28 år! Ja, det är nog mindre destruktivt att tänka så. Jag har ju hunnit med allt det där och en massa resor världen runt på ganska kort tid. Så jag borde nog egentligen luta mig tillbaka och vara rätt nöjd.
Men.
Så kommer då istället nästa destruktiva tanke. Tar det slut nu? Är det nu i och med föräldraskapet jag blir vuxen och stationär? En sån där latte-mamma som låter livet cirkulera kring nytillskottet. Neee... Jag vill fortsätta resa som den backpacker jag är, fortsätta mina roliga projekt i företaget, fortsätta vara på språng och nyfiken på allt och alla.
Lillen får helt enkelt haka på mig.
vNär jag tänker efter är det ju faktiskt mer logiskt att han hakar på mig än att jag hakar på honom. Han kan ju inte bära stora mig.
Nästa bebisinköp: En bärsjal!
Btw, hur god ser inte denna tårta ut?!
Shit.
Vad gammal jag känner mig. Vuxenpoäng som heter duga. Eller? Kanske skulle vända på det och se det som att shit vad grymt, vad mycket jag har åstadkommit på 28 år! Ja, det är nog mindre destruktivt att tänka så. Jag har ju hunnit med allt det där och en massa resor världen runt på ganska kort tid. Så jag borde nog egentligen luta mig tillbaka och vara rätt nöjd.
Men.
Så kommer då istället nästa destruktiva tanke. Tar det slut nu? Är det nu i och med föräldraskapet jag blir vuxen och stationär? En sån där latte-mamma som låter livet cirkulera kring nytillskottet. Neee... Jag vill fortsätta resa som den backpacker jag är, fortsätta mina roliga projekt i företaget, fortsätta vara på språng och nyfiken på allt och alla.
Lillen får helt enkelt haka på mig.
vNär jag tänker efter är det ju faktiskt mer logiskt att han hakar på mig än att jag hakar på honom. Han kan ju inte bära stora mig.
Nästa bebisinköp: En bärsjal!
Btw, hur god ser inte denna tårta ut?!
Genrep på förlossningen
I torsdags körde vi skarpt läge. Vi var med i en filminspelning på SÖS där vi "spelade" det höggravida paret som checkar in på förlossningen. Det var en infofilm gällande hur det går till när man kommer till förlossningen, hur de första testerna går till etc. Så nu vet vi! När man kommer dit så följer en sköterska med en upp i hissen, man går fram till receptionen, har en kameraman som följer en och en massa annan sjukhuspersonal som står i bakgrunden och tittar på... neeee...
Men det var rätt najs ändå, att ha varit där och kanske träffat dem som kommer hjälpa oss om en dryg månad. Och det visade sig att jag har en riktig liten skådis i magen. Jag skulle ju nämligen inte se alltför bekväm ut där jag låg på britsen, och lillpyret såg därför till att göra det extra obekvämt för mig. Kändes som om han ville klättra ut åt fel håll, om man säger så.
Sista scenen skulle föreställa att han kommit ut, så de lånade en 2 dagar gammal bebis av en nybliven mamma och placerade honom mellan mig och E. Sjukt liten! Och så söt. Och så overkligt! Man kan ju tro att allt detta skulle göra det hela lite mer greppbart, lite mer verkligt. Men icke. Det är fortfarande surrealistiskt att tänka att vi om 6-8 veckor kommer ha en sån där liten sak i våra liv. En sån där liten sak att vårda livet ut. Konstigt men sant...
Och så här kommer jag se ut om 6-8 veckor:
Men det var rätt najs ändå, att ha varit där och kanske träffat dem som kommer hjälpa oss om en dryg månad. Och det visade sig att jag har en riktig liten skådis i magen. Jag skulle ju nämligen inte se alltför bekväm ut där jag låg på britsen, och lillpyret såg därför till att göra det extra obekvämt för mig. Kändes som om han ville klättra ut åt fel håll, om man säger så.
Sista scenen skulle föreställa att han kommit ut, så de lånade en 2 dagar gammal bebis av en nybliven mamma och placerade honom mellan mig och E. Sjukt liten! Och så söt. Och så overkligt! Man kan ju tro att allt detta skulle göra det hela lite mer greppbart, lite mer verkligt. Men icke. Det är fortfarande surrealistiskt att tänka att vi om 6-8 veckor kommer ha en sån där liten sak i våra liv. En sån där liten sak att vårda livet ut. Konstigt men sant...
Och så här kommer jag se ut om 6-8 veckor:
