Från matfabrik till mamma
Första tiden som mamma är inte så gyllene som många får det att låta som.
Så. Nu är det sagt.
I tidningar och böcker framställs det som en så rosaskimrande tid, där mamma och barn får ett fantastiskt starkt band från det första ögonkastet. Ofta framställs det som om pappan kan ha lite svårare att knyta an till barnet, vilket inte alls anses vara märkvärdigt. Så gissa om man blir förvånad när det känns på ett helt annat sätt. Men ju fler mammor jag pratar med, desto mer falerar denna rosaskimrande, uppdiktade värld.
Så här två och en halv månad efter att M föddes känns det fortfarande sjukt overkligt. Om jag går hemifrån en stund utan honom så kan jag få känslan av att det är precis som innan han kom. Jag och min man (E) känner dessutom att vi har ungefär lika god anknytning till M båda två. I början kändes det faktiskt nästan som om E hade bättre anknytning... Kanske beror det på att han tog hand om honom de första timmarna efter kejsarsnittet? Eller så är det en individuell fråga, jag kanske helt enkelt hade lite svårare att greppa situationen.
Men missförstå mig rätt. Jag har älskat M sen han låg i magen, på det sätt man kan älska ett barn man ännu inte känner. Jag har bara inte riktigt förstått. Det har inte sjunkit in. Han är min, en kopia av mig och E. Men jag märker att ju mer M börjar kommunicera, desto mer verkligt blir det. Jag börjar känna mig mindre som en matfabrik och mer som en mamma, hans mamma. Matfabriksstadiet är rätt tradigt så jag välkomnar mitt kommunikativa barn med öppna armar.
Det krävs ju faktiskt två parter i en relation. Så jag önskar att folk kunde vara lite mer ärliga - det tar tid att lära känna sitt barn, det tar tid att få den där känslomässiga anknytningen vare sig man är mamma eller pappa, det tar tid att vänja sig vid förändringen.
Eller finns det nån som bestämt och helt ärligt hävdar motsatsen?
Nu ska jag se om jag kan få honom att le!
